Actinopodidae: musspindlar i Australien och deras släktingar i Sydamerika

Den här guiden visar hur du känner igen en musspindel och hur den skiljer sig från en trattminörspindel. Vi går igenom alla tre släktena, hålorna med sina luckor och hanarna som vandrar mitt på dagen. Du får också veta vad forskningen säger om bett och varför motgiftet mot trattminörspindlar används.

Släkten och artantal

Familjen beskrevs av den franske spindelforskaren Eugène Simon 1892. Den gamla versionen av den här sidan angav 41 arter med hänvisning till Catalogue of Life. Den siffran är inaktuell. World Spider Catalog, som är den vetenskapliga standardkällan för spindlarnas namn, räknar i dag 128 godkända arter. Många av dem har beskrivits under de senaste årtiondena.

Antal godkända arter enligt World Spider Catalog, kontrollerat i oktober 2026. Släktena Aussereria, Closterochilus, Pachyloscelis och Theragretes är synonymer till Actinopus. Eriodon är synonym till Missulena.

Missulena

Musspindlarna är familjens mest kända medlemmar. Släktet är det äldsta i familjen och beskrevs redan 1805 av Charles Walckenaer med Missulena occatoria, den rödhövdade musspindeln, som typart. Under 2000-talet har artantalet vuxit kraftigt. Bara mellan 2013 och 2023 beskrevs 15 nya arter.

Australian Museum skriver fortfarande att Australien har åtta musspindelarter. Det är en äldre uppgift. Fem av de nya arterna beskrevs av Jessica Marsh, Mark Stevens och Volker Framenau 2023 från nationalparker och naturreservat i Western Australia. Tre av dem är bara kända från en enda park eller ett enda reservat.

Actinopus

Familjens största släkte har sitt namn från grekiskans ord för stråle och fot. Josef Anton Maximilian Perty beskrev det 1833 med den brasilianska arten Actinopus tarsalis som typart. Flest arter finns i Brasilien, där World Spider Catalog listar 53. Argentina har 27 och Uruguay nio, medan Venezuela, Paraguay, Colombia, Peru, Bolivia, Ecuador, Guyana och Chile har färre. En art, A. robustus, finns i Panama och en, A. harti, på Trinidad.

År 2018 reviderade Duniesky Ríos-Tamayo och Pablo Goloboff de argentinska arterna i Bulletin of the American Museum of Natural History. De redovisade 23 arter, varav 20 var nya för vetenskapen. Arterna finns från Jujuy och Salta i norr till Chubut i Patagonien.

Plesiolena

Det minsta släktet har två arter, Plesiolena bonneti och P. jorgelina, som båda lever i Chile. Typarten beskrevs ursprungligen som en Actinopus-art men flyttades till det egna släktet när Goloboff och Platnick beskrev det 1987.

Utbredning: ett arv från Gondwana

Familjen lever på två kontinenter som en gång satt ihop i superkontinenten Gondwana. I Australien finns musspindlarna på hela fastlandet: i Western Australia, Northern Territory, Queensland, New South Wales, Victoria, South Australia och Australian Capital Territory. De lever i öppen eukalyptusskog och halvtorra buskmarker. Den rödhövdade musspindeln har störst utbredning av alla.

I Sydamerika finns Actinopus i nästan hela kontinenten. Chile har alla tre släktena: musspindeln Missulena tussulena, som beskrevs av Goloboff 1994, de två Plesiolena-arterna och Actinopus tatara.

Kännetecken

• totallängd cirka 4-35 mm
• honor svarta och kraftiga
• hanar ofta färgade

Actinopodider är satta och kraftiga spindlar med ett påtagligt uppsvällt huvud och stora käkar. Framkroppen är slät och blank. Ögonen sitter inte samlade i en tät grupp. De är i stället utspridda över hela framkroppens breda främre del, med de yttre ögonen nära eller ända ute på sidorna av huvudet. Ögonen sitter inte heller på någon upphöjd knöl.

Spinnvårtorna är korta med ett kupigt sista segment som liknar en knapp. Käkarna bär kraftiga taggar, en så kallad rastellum, medan huggkrokarna sitter diagonalt.

Honorna är större och kraftigare än hanarna och helt svarta. Hanarna har långa, smala pedipalper och saknar parningssporrar på benen. Flera arter har hanar med tydliga färger:

Storleken anges olika i olika källor. Australian Museum skriver 10 till 35 millimeter i kroppslängd, medan den australiska bestämningsnyckeln för mygalomorfer anger cirka 4 till 30 millimeter i total längd, vilket då inkluderar de små arterna som beskrivits från Western Australia.

Musspindel eller trattminörspindel?

I östra Australien förväxlas musspindlar ofta med trattminörspindlar. Båda är stora, svarta och blanka. Två kännetecken skiljer dem åt redan vid en snabb blick: ögonens placering och spinnvårtornas längd.

Hålorna skiljer sig också. Trattminörspindlar bygger ingen lucka och har fångsttrådar ut från en öppen ingång. Musspindlarnas hål är täckta av en lucka. Både Australian Museum och den medicinska litteraturen understryker ändå att ett bett av en stor svart spindel i trattminörspindlarnas område ska behandlas som ett trattminörspindelbett tills motsatsen är visad.

Levnadssätt: hålor med lucka

Den gamla texten beskrev familjen som ”aktiva jägare” som inte bygger nät. Det är fel på en viktig punkt. Actinopodider lever i grävda hålor som täcks av en jordtäckt lucka med gångjärn. Honan tillbringar nästan hela livet i hålan. På natten väntar hon vid luckan och slår till mot insekter och andra smådjur som kommer inom räckhåll. Hålan skyddar också mot rovdjur, extrema temperaturer och parasiter.

Hos den rödhövdade musspindeln är hålorna silkesklädda och 20 till 55 centimeter djupa. De har två ingångar med luckor som sitter nästan i rät vinkel mot varandra. Luckorna kan vara tunna eller tjocka och smälter ofta in i marken. Från ingångarna kan snubbeltrådar av silke löpa ut. En sidokammare med egen lucka skyddar äggsäcken och ungarna.

Östliga musspindlar gräver grundare hålor med en enda flikliknande lucka och en sidokammare och hittas ibland i stora mängder. Efter en översvämning samlades omkring 300 exemplar in från en enda trädgård i New South Wales.

Ungarna av den rödhövdade musspindeln kan sprida sig genom att flyga på silkestrådar, så kallad ballongflygning, över många kilometer. Det är ovanligt bland mygalomorfa spindlar och förklarar troligen varför arten har så stor utbredning. Bland musspindlarnas fiender finns steklar, tusenfotingar och skorpioner.

Hanarna vandrar på dagen

De flesta mygalomorfa hanar letar efter honor på natten. Hos flera musspindelarter vandrar hanarna i stället mitt på dagen, från sensommaren till förvintern och särskilt efter regn. Det är just de dagaktiva hanarna som har de tydliga färgerna. Australian Museum tror att färgerna kan fungera som kamouflage eller som varning. Hanarna ramlar ofta ned i simbassänger i förorterna.

För den som bor i Sverige finns en avlägsen släkting att jämföra med. Den svenska markrörspindeln är också en mygalomorf spindel och lever i ett silkesrör i marken.

Släktskap med trattminörspindlarna

År 2018 visade Marshal Hedin och kollegor i Scientific Reports att de australiska trattminörspindlarna i familjen Atracidae är systergrupp till Actinopodidae. Studien byggde på stora mängder dna. Den förklarade ett pussel som länge förbryllat toxikologer, nämligen varför musspindlarnas gift liknar trattminörspindlarnas så mycket.

Svaret är att likheten beror på ett gemensamt ursprung och inte på att gifterna utvecklats var för sig. Trattminörspindlarnas delta-hexatoxiner är nära släkt med musspindlarnas delta-actinopoditoxin. Det kan förklara varför samma motgift fungerar mot båda. Hedin och kollegorna förutsade också att de sydamerikanska släktena Actinopus och Plesiolena har liknande toxiner och kan vara farligare för människor än man trott. Den förutsägelsen var inte prövad när studien publicerades.

Giftet och betten

Toxinet delta-missulenatoxin-Mb1a, i nyare litteratur kallat delta-actinopoditoxin, isolerades från den östliga musspindeln. Det stämmer till omkring 88 procent överens med robustoxin från sydneyspindeln. I provrör hävs effekterna av motgiftet mot trattminörspindlar. Ändå ger musspindelbett sällan några allvarliga symtom. Varför är fortfarande oklart.

Geoffrey Isbister gick 2004 i Medical Journal of Australia igenom alla kända bett. Han hittade 40 säkra bett där en expert artbestämt spindeln. Sex bett, alla av den östliga musspindeln, gav lindriga nervsymtom som stickningar, domningar och svettningar. Fem gav lindrig allmänpåverkan med huvudvärk och illamående. Övriga bett gav i regel bara lokal smärta eller svullnad. Inget dödsfall finns registrerat.

Källa: Isbister 2004, Medical Journal of Australia. Alla spindlar var artbestämda av expert.

Det enda allvarliga fallet gällde ett barn på 19 månader som bitits av en östlig musspindel. Barnet fick högt blodtryck, muskelkramper och blev medvetslöst, en bild som liknade en svår förgiftning av trattminörspindel. Fallet är beskrivet i ett konferensabstract från 1985 och inte i en granskad artikel. Barnet fick motgift mot trattminörspindlar och verkade svara på behandlingen.

Isbisters slutsats är att musspindelbett inte är något stort medicinskt problem och att svår förgiftning är långt ovanligare än efter trattminörspindelbett. Han rekommenderar att stora svarta spindlar i trattminörspindlarnas område behandlas som trattminörspindlar med observation i omkring fyra timmar. I andra delar av Australien räcker en till två timmar. Australian Museum skriver att musspindlarna troligen sprutar in mindre gift och ibland biter helt utan gift. Den rödhövdade musspindeln biter sällan människor, troligen för att den lever i glesare befolkade områden.

För Actinopus och Plesiolena har vi inte hittat några belagda fall av allvarliga bett i de källor vi gått igenom. Mer om hur spindelgifter verkar finns på sidan om spindelgift.

Artbestämning: vilken stor svart spindel är det?

Verktyget hjälper dig att skilja musspindlar från trattminörspindlar och andra stora mörka spindlar i Australien. Det bygger på kännetecken från Australian Museum och Isbisters råd. Svaren är vägledande och kan inte ersätta en expert som ser spindeln. Använd det bara på bilder, aldrig genom att hantera en levande spindel.

Har någon blivit biten av en stor svart spindel i östra Australien: ring 000 och lägg tryckförband, oavsett vad verktyget visar. Se första hjälpen vid trattminörspindelbett.

Vanliga frågor

Är musspindlar farliga?

Giftet hos vissa arter kan vara lika farligt som trattminörspindelns, men allvarliga bett är mycket sällsynta. Av 40 säkra bett var ett allvarligt. Ingen har dött.

Fungerar motgiftet mot trattminörspindlar vid musspindelbett?

Ja, Australian Museum skriver att motgiftet har visat sig effektivt vid musspindelbett. Toxinerna hos de två familjerna är nära släkt.

Hur många arter finns i Actinopodidae?

128 godkända arter enligt World Spider Catalog i oktober 2026: 100 Actinopus, 26 Missulena och 2 Plesiolena. Äldre uppgifter om 41 arter är inaktuella.

Bygger musspindlar nät?

Nej, inget fångstnät i luften. De gräver silkesklädda hålor med lucka och kan lägga ut snubbeltrådar av silke från ingången. Bytet fångas när det kommer nära luckan.

Finns det musspindlar utanför Australien?

En art, Missulena tussulena, lever i Chile medan övriga 25 arter finns i Australien. Familjens två andra släkten, Actinopus och Plesiolena, finns i Sydamerika, Panama och på Trinidad.

Musspindlarna ingår i vår genomgång av världens farligaste spindlar, tillsammans med bland andra trattminörspindeln och den bruna eremitspindeln. Släktskapen mellan spindelfamiljerna förklaras på sidan om klassificering av spindlar.

Källor

Visa källor

• World Spider Catalog (2026). Actinopodidae Simon, 1892: släkten, arter och artkatalog för Actinopus och Missulena, kontrollerad oktober 2026, wsc.nmbe.ch
• World Spider Catalog (2026). Actinopus Perty, 1833, artkatalog med utbredning, wsc.nmbe.ch
• Australian Museum: Mouse spiders, australian.museum
• Isbister, G. K. (2004). Mouse spider bites (Missulena spp.) and their medical importance. Medical Journal of Australia 180(5): 225-227, mja.com.au
• Hedin, M., Derkarabetian, S., Ramírez, M. J., Vink, C. och Bond, J. E. (2018). Phylogenomic reclassification of the world’s most venomous spiders (Mygalomorphae, Atracinae), with implications for venom evolution. Scientific Reports 8: 1636, escholarship.org
• Marsh, J. R., Stevens, M. I. och Framenau, V. W. (2023). Five new species of mouse spiders in the genus Missulena from national parks and conservation reserves in Western Australia. Australian Journal of Taxonomy 36: 1-23, doi.org
• Ríos-Tamayo, D. och Goloboff, P. A. (2018). Taxonomic revision and morphology of the trapdoor spider genus Actinopus in Argentina. Bulletin of the American Museum of Natural History 419, digitallibrary.amnh.org
• Bestämningsnyckel till australiska mygalomorfer: Actinopodidae, Actinopodinae, lucidcentral.org