Trattminörspindel (Atracidae): sydneyspindeln, giftet och motgiftet som stoppade dödsfallen

Här är arterna, utbredningen och varför det är hanarna som är farliga. Du får veta hur giftet verkar och varför just människor och andra primater är så känsliga. Vi går igenom motgiftet och parken som mjölkar spindlarna varje vecka. Sist kommer första hjälpen steg för steg och ett verktyg för den som blivit biten i Australien.

Vad är en trattminörspindel?

Trattminörspindel är det svenska namnet på de australiska spindlar som på engelska kallas funnel-web spiders. Spindlarna gräver silkesklädda hålor under stockar och stenar på svala och fuktiga platser. Från öppningen löper fångsttrådar ut över marken. När en skalbagge, kackerlacka, tusenfoting eller liten ödla snubblar på en tråd rusar spindeln ut och drar in bytet.

Till skillnad från många luckspindlar bygger trattminörspindlarna ingen lucka över hålet. Vissa arter i släktet Hadronyche lever i trädstammar med grov bark, ibland flera meter över marken. Alla hör till infraordningen Mygalomorphae, samma stora grupp som fågelspindlarna och den svenska markrörspindeln.

Familjen Atracidae sedan 2018

Den gamla versionen av den här sidan placerade trattminörspindlarna i familjen Hexathelidae. Så var det länge, men inte längre. År 2018 publicerade Marshal Hedin och fyra kollegor en fylogenomisk studie i Scientific Reports som visade att Hexathelidae inte var en naturlig grupp. Familjen delades upp i fyra: Atracidae, Macrothelidae, Porrhothelidae och en mindre Hexathelidae. Underfamiljen Atracinae fick familjerang som Atracidae med de tre släktena Atrax, Hadronyche och Illawarra.

Studien gav också ett oväntat svar på en gammal fråga. Atracidae visade sig vara systergrupp till Actinopodidae, familjen med de australiska musspindlarna. Det förklarar varför musspindlarnas gift liknar trattminörspindlarnas och varför samma motgift fungerar mot båda. Vill du veta mer om hur spindlar delas in, se sidan om klassificering av spindlar.

Arter och släkten

World Spider Catalog räknar 39 godkända arter i familjen när vi kontrollerade i oktober 2026. Den stora majoriteten tillhör Hadronyche. Michael Gray reviderade hela gruppen 2010 och beskrev då 21 nya arter samt det nya släktet Illawarra.

Sydneyspindeln blev tre arter

I januari 2025 visade forskare under ledning av Stephanie Loria vid Leibniz-institutet för analys av förändringar i biologisk mångfald att det som kallats sydneyspindel i själva verket är tre arter. Studien publicerades i BMC Ecology and Evolution och byggde på både anatomi och dna, med hjälp av gamla museiexemplar. Atrax robustus i snäv mening finns från Central Coast genom Sydneybäckenet. Atrax montanus är vanligast i Blue Mountains söder och väster om Sydney. Den nybeskrivna Atrax christenseni finns bara kring Newcastle, cirka 150 kilometer norr om Sydney. Den har fått smeknamnet Big Boy för sina ovanligt stora hanar.

Enligt Australian Museum fungerar det nuvarande motgiftet mot alla tre. Uppdelningen kan på sikt hjälpa till att förbättra framställningen av motgift.

Utbredning: östra Australien

Trattminörspindlar finns i Queensland, New South Wales, Victoria, Tasmanien och South Australia. Western Australia och Northern Territory saknar arter ur familjen. Den gamla texten påstod att spindlarna finns i ”Sydöstasien och Nya Zeeland”. Det är fel. Familjen finns bara i Australien.

Förväxlingen kan bero på att den gamla, breda familjen Hexathelidae rymde släkten från andra delar av världen. Nya Zeeland har en egen stor svart spindel, tunnelnätspindeln Porrhothele antipodiana. Den hör sedan 2018 till familjen Porrhothelidae. Enligt museet Te Papa kan den bita smärtsamt med sina stora huggkrokar, men symtomen är milda och liknar ett bistick.

Sydneyspindeln har ett litet utbredningsområde. Huvudområdet sträcker sig från Central Coast söderut till Georges River och västerut till Baulkham Hills, med enstaka fynd från Blue Mountains och Wollongong. Söder om Parramatta River har arten minskat och de senaste fynden där är begränsade till området kring Bankstown och Mortdale. Spindeln trivs i buskiga förorter, i eukalyptusskog och i skuggiga raviner, gärna på sluttningar mot söder eller öster.

Allvarliga förgiftningar har bara inträffat i New South Wales och södra Queensland. Det visar genomgången av alla kända fall som Geoffrey Isbister och kollegor publicerade 2005. Av 138 bett där spindeln artbestämts av expert skedde 108 i New South Wales.

Utseende och storlek

• kropp 2-4 cm (A. robustus)
• familjen 1-5 cm
• blank, mörkbrun till svart

Sydneyspindeln är blank och mörkbrun till svart med fingerlika spinnvårtor i bakkroppens ände. Hanen har en stor parningssporre mitt på andra benparet. Honorna är kraftigare, medan hanarna är mindre men har längre ben. När spindeln känner sig hotad reser den sig på bakbenen och visar huggkrokarna.

Huggkrokarna är stora nog att tränga igenom en fingernagel eller mjuka skor. Musspindlar, luckspindlar och den svarta husspindeln förväxlas ofta med trattminörspindlar. Det går inte att skilja sydneyspindeln från A. montanus med blotta ögat.

Hanarnas vandring

Honorna stannar i sina hålor nästan hela livet. Könsmogna hanar lämnar däremot boet under sommaren och hösten för att leta efter honor. Det är då de hamnar i trädgårdar, garage, skor och tvätt som ligger på marken. Torr luft dagtid tar på krafterna, så vid gryningen söker de sig till mörka, svala och fuktiga gömställen.

Hanarna dras till vatten och ramlar ofta i simbassänger. De kan överleva under vattnet i flera timmar och fortfarande bita när de tas upp. De flesta bett sker mellan november och mars. Efter kraftiga regn kan många spindlar drivas ut ur sina hålor samtidigt.

Isbisters genomgång visar hur stor skillnaden mellan könen är. Honor stod för 17 av 138 bett med artbestämd spindel. Inget av dem gav allvarlig förgiftning. I alla dödsfall där spindelns kön kunde fastställas var det en hane.

Giftet: delta-hexatoxin

Det farliga ämnet i sydneyspindelns gift kallades först robustoxin och sedan delta-atracotoxin-Ar1. I dag används namnet delta-hexatoxin-Ar1a. Det är en liten peptid på 42 aminosyror som hålls ihop av fyra disulfidbryggor. Giftet binder till kroppens spänningskänsliga natriumkanaler och gör att de stängs långsammare. Nerverna fortsätter därför att skicka signaler, vilket ger muskelryckningar, svettningar, salivering och i värsta fall andnings- och hjärtpåverkan.

Volker Herzig och medförfattare kartlade 2020 i PNAS giftkörtlarna hos tio arter och hittade 22 olika delta-hexatoxiner. Toxinerna är mycket lika mellan arterna trots att de har gamla evolutionära rötter. Delta-hexatoxin-Ar1a påverkar även kackerlackors natriumkanaler och dödar spyflugor. Forskarna tolkar det som att toxinerna först användes för att fånga insekter. Senare blev de ett försvar mot ryggradsdjur som äter spindlar.

Varför är människor så känsliga?

De flesta primater, människan inräknad, är mycket känsliga för giftet. Råttor, kaniner och katter påverkas däremot inte av ett bett från en hona, enligt den veterinärtoxikologiska handboken av Gupta 2012. Hanens gift är ungefär sex gånger starkare än honans. Möss och marsvin är känsligare. I försök dödade ett bett av en hona omkring en femtedel av djuren och ett bett av en hane nästan alla.

Herzig och kollegorna påpekar att primater aldrig har ingått bland spindlarnas byten eller fiender. Att giftet slår så hårt mot människor ser därför ut att vara en evolutionär slump. Hanarna som vandrar under parningstiden äter knappt alls men har det farligaste giftet. Det stöder tanken att giftet hos hanarna främst fungerar som försvar.

Symtom och hur snabbt det går

Den gamla texten sa att bettet är ”dödligt efter 15 minuter”. Det stämmer inte som regel. De flesta bett ger inga eller lindriga symtom, eftersom spindeln ofta sprutar in lite gift. Melbourneuniversitetets giftenhet AVRU anger att döden i de värsta fallen kan inträffa på så lite som 15 minuter. Uppgiften gäller ett litet barn och är ett extremfall. Isbister och kollegor skriver att dödsfall har rapporterats inom en timme.

Bland 198 möjliga trattminörspindelbett i Isbisters genomgång gav 77 en allvarlig förgiftning. Symtomen kom efter 8 till 175 minuter, med en median på 28 minuter. Bara två fall började efter mer än två timmar. I båda hade ett tryckförband lagts på. Av de allvarliga fallen var 42 procent barn.

Källa: Isbister m.fl. 2005, Medical Journal of Australia. Andelarna gäller de 77 fallen med allvarlig förgiftning.

Stickande känsla kring munnen, kramp i tungan, illamående, magsmärtor och rinnande ögon hör också till bilden. Själva bettstället kan göra mycket ont, men vävnaden dör inte som vid bett av brun eremitspindel.

Arten spelar stor roll. I Isbisters material gav de två trädlevande arterna oftast allvarlig förgiftning. Det skedde i 75 procent av betten av Hadronyche cerberea och 63 procent av H. formidabilis, att jämföra med 17 procent för Atrax robustus.

Motgiftet från 1981

Efter ett dödsfall 1979 började immunologen Struan Sutherland vid Commonwealth Serum Laboratories, CSL, att leta efter ett motgift. Hans team tog fram ett fungerande motgift 1980. Det användes första gången på en patient 1981. Sedan dess har inget dödsfall registrerats.

Motgiftet görs av kaniner som under ungefär sex månader får små, gradvis större doser gift från hanar av sydneyspindeln. När kaninen tål sex gånger den dödliga dosen tas blod. Antikropparna renas fram och blir motgiftet. Det tillverkas fortfarande av CSL Seqirus i Melbourne och fungerar mot alla trattminörspindlar som gett allvarlig förgiftning.

Fram till 2005 hade 75 patienter fått motgiftet, varav 48 med allvarlig förgiftning. Medeldosen var tre ampuller. Bland de fall där spindeln artbestämts av expert svarade 97 procent helt på behandlingen. Allergiska reaktioner var sällsynta och drabbade tre av 75 vuxna patienter. Vårdtiden för svåra bett sjönk från ungefär två veckor till en till tre dagar.

Australian Reptile Park mjölkar spindlarna

Råvaran kommer från Australian Reptile Park, som är ensam leverantör av spindelgift för motgiftet i Australien. Programmet startade 1981. Parken håller över 2 000 spindlar från ungar till fullvuxna hanar och mjölkar dem varje vecka. Giftet fryses och skickas till CSL Seqirus.

För att få tillräckligt många hanar ber parken allmänheten att fånga spindlar och lämna in dem tillsammans med eventuella äggsäckar. Efter regnrika somrar har insamlingen slagit rekord.

Tidslinje

1. 1873Carl Ludwig Koch beskriver Hadronyche cerberea, den första kända arten i familjen.
2. 1877Octavius Pickard-Cambridge beskriver Atrax robustus, sydneyspindeln.
3. 1970-taletStruan Sutherland utvecklar metoden med tryckförband och immobilisering, först för ormbett.
4. 1980Tryckförband rekommenderas vid trattminörspindelbett. Sutherlands team vid CSL tar fram motgiftet.
5. 1981Motgiftet används för första gången. Australian Reptile Park startar sitt program för att mjölka spindlar. Hittills har 13 dödsfall registrerats, sju av dem barn.
6. 2005Isbister och kollegor går igenom 198 fall och konstaterar att inget bekräftat dödsfall inträffat sedan motgiftet kom.
7. 2010Michael Gray reviderar gruppen, beskriver 21 nya arter och det nya släktet Illawarra.
8. 2018Hedin och kollegor delar upp Hexathelidae. Trattminörspindlarna får egen familj, Atracidae, systergrupp till musspindlarna.
9. 2020Herzig och kollegor visar att delta-hexatoxinerna utvecklades mot insekter och senare blev ett försvar mot ryggradsdjur.
10. 2025Sydneyspindeln delas upp i tre arter. Atrax christenseni från Newcastle beskrivs som ny art.

Första hjälpen vid bett

Australiens råd för återupplivning och första hjälpen, ANZCOR, rekommenderar tryckförband med immobilisering vid misstänkt bett av trattminörspindel. Den ska användas vid bett av alla stora svarta spindlar i trattminörspindlarnas område, eftersom det inte går att avgöra arten säkert. Ring 000, som är Australiens larmnummer.

1. Larma och håll personen still. Ring 000. Lugna personen och låt hen ligga eller sitta helt stilla.
2. Lägg ett brett tryckförband över bettet. Använd helst en elastisk binda, 10-15 cm bred. Förbandet ska sitta fast och hårt, så att du inte lätt kan föra in ett finger under.
3. Linda hela armen eller benet. Börja vid fingrarna eller tårna och linda uppåt så långt det går, gärna utanpå kläderna.
4. Spjäla lemmen. Spjälan ska gå över lederna på båda sidor om bettet. Vid bett i armen används en mitella.
5. Låt förbandet sitta. Ta inte av förband eller spjäla förrän personen undersökts på sjukhus. Starta hjärt-lungräddning om personen slutar andas normalt.

Gör inte så här: skär inte i bettet, sug inte ut gift och använd ingen åtstramande stasbinda. Tvätta inte heller bettstället. Försök inte fånga spindeln, eftersom det kan leda till fler bett. En bild går bra om den inte fördröjer första hjälpen. På sjukhus observeras patienten i minst fyra timmar i östra Australien.

Tryckförband ska inte användas vid bett av rödryggad spindel, den australiska redbacken. Där rekommenderar ANZCOR is eller kall kompress i högst 20 minuter.

Biten av en spindel i Australien?

Verktyget följer ANZCOR:s riktlinjer och Isbisters råd men ersätter inte vård. Ring alltid 000 vid allvarliga symtom.

Vanliga frågor

Är trattminörspindeln världens giftigaste spindel?

Den räknas ofta som den farligaste för människor, eftersom hanens gift kan döda en vuxen och symtomen kommer snabbt. Men ingen har dött sedan motgiftet kom 1981, så risken i dag är liten för den som får vård. Jämför med andra arter i vår lista över världens farligaste spindlar.

Finns trattminörspindlar i Nya Zeeland eller Asien?

Nej, familjen Atracidae finns bara i Australien. Nya Zeeland har en annan stor svart spindel, Porrhothele antipodiana, som tillhör en egen familj och ger milda symtom.

Kan trattminörspindlar hoppa?

De kan springa snabbt men inte hoppa. Spindeln reser sig upp och visar huggkrokarna när den känner sig hotad, vilket är ett försvar och inte ett anfall.

Är honan farlig?

Mycket mindre än hanen. Honans gift är ungefär en sjättedel så starkt. I Isbisters genomgång gav inget av 17 artbestämda honbett allvarlig förgiftning.

Hur länge överlever en trattminörspindel i en pool?

Hanar kan överleva flera timmar under vatten och fortfarande bita. Lyft aldrig upp en mörk spindel ur poolen med händerna.

Varför fungerar motgiftet mot musspindlar?

Musspindlarna i familjen Actinopodidae är trattminörspindlarnas närmaste släktingar och har ett nästan likadant toxin. Läs mer på sidan om Actinopodidae.

Fler spindlar med farligt gift hittar du på sidorna om svarta änkan och den brasilianska vandringsspindeln. På sidan om spindelgift jämför vi hur olika gifter verkar. Startsidan samlar alla spindlar i Sverige och världen.

Källor

Visa källor

• World Spider Catalog (2026). Atracidae Hogg, 1901: släkten och arter, kontrollerad oktober 2026, wsc.nmbe.ch
• Hedin, M., Derkarabetian, S., Ramírez, M. J., Vink, C. och Bond, J. E. (2018). Phylogenomic reclassification of the world’s most venomous spiders (Mygalomorphae, Atracinae), with implications for venom evolution. Scientific Reports 8: 1636, escholarship.org
• Isbister, G. K. m.fl. (2005). Funnel-web spider bite: a systematic review of recorded clinical cases. Medical Journal of Australia 182(8): 407-411, mja.com.au
• Herzig, V. m.fl. (2020). Australian funnel-web spiders evolved human-lethal δ-hexatoxins for defense against vertebrate predators. PNAS 117(40), mn.uio.no
• Gray, M. R. (2010). A revision of the Australian funnel-web spiders (Hexathelidae: Atracinae). Records of the Australian Museum 62(3): 285-392, journals.australian.museum
• Australian Museum: Sydney funnel-web spider, australian.museum
• Australian Museum (2025). Sydney funnel-web spider reclassified, australian.museum
• Australian Reptile Park: Spider venom program, reptilepark.com.au
• University of Melbourne, Australian Venom Research Unit: Funnel web spiders, unimelb.edu.au
• ANZCOR Guideline 9.4.2 Envenomation: spider bites och Guideline 9.4.8 Pressure immobilisation technique, anzcor.org
• NSW Poisons Information Centre: Spiders, poisonsinfo.nsw.gov.au
• Gupta, R. C. (red.) (2012). Veterinary Toxicology: basic and clinical principles, 2:a uppl. Academic Press. Uppgifter om artkänslighet för delta-atracotoxin.
• Museum of New Zealand Te Papa Tongarewa: Black tunnelweb spider, Porrhothele antipodiana, collections.tepapa.govt.nz