Goliatfågelspindel – Theraphosa blondi

Den här sidan skiljer på vad som är uppmätt och vad som bara upprepats. För just den här arten är skillnaden större än för någon annan spindel: nästan alla siffror som cirkulerar går tillbaka på en enda rekordnotering och den enda vetenskapliga artikel som behandlar rekordet skriver själv possibly.

Varför den kallas fågelätare

Namnet har ingenting med Theraphosa att göra från början. Det går tillbaka på plansch 18 i Maria Sibylla Merians Metamorphosis insectorum Surinamensium från 1705, där en spindel avbildas med en kolibri. Arten på gravyren är Avicularia avicularia, en helt annan och betydligt mindre fågelspindel.

Linné namngav utifrån Merians observation arten Aranea avicularia, av latinets avicula som betyder liten fågel. Därifrån kommer släktnamnet Avicularia och de folkliga namnen bird spider, Vogelspinne och svenskans fågelspindel – hela gruppen fick sitt namn av en enda bild.

Merian ifrågasattes hårt av samtida naturforskare. Naturhistoriska museet i London konstaterar att hennes observationer i huvudsak visat sig korrekta och en senare analys av graveringen bekräftade detaljer ned till kolibrins fjäderdräktsfärger. Drygt ett sekel senare rapporterade Henry Walter Bates liknande iakttagelser från Amazonas.

Fyra arter i släktet, inte tre

Nummer fyra tillkom 2023, när Lasiodora spinipes flyttades till Theraphosa i en revision av släktet Lasiodora. Holotypen är en hona från Roraima i Brasilien, insamlad av Johann Natterer 1818.

Hanar av T. apophysis har en tagg på tibian av första benparet som de andra saknar. Honor skiljs på stridulationsorganen: T. apophysis har sådana på både första och andra coxan medan T. blondi bara har ett. Vuxna T. blondi har långa hår på patella och tibia som T. stirmi saknar.

I hobbyn säljs arterna om vartannat och uppgifterna om vilken som är vanligast går isär mellan uppfödare. Det är hobbytradition, inte något som går att belägga.

Hur stor är den egentligen?

Den enda referentgranskade publikation som alls behandlar rekordet är Mammola med fleras genomgång i PeerJ 2017 och den citerar Guinness och skriver att arten möjligen är världens tyngsta spindel. Författarna påpekar samtidigt att storleksrekord för spindlar generellt är svåra att kontrollera och att publicerade mått sällan går att spåra till ett uppmätt exemplar.

Till jämförelse: i den taxonomiska litteraturen, där exemplar mäts och redovisas, redovisas en hane av T. apophysis med 46 mm kroppslängd och ben på 77 till 95 mm. Avståndet mellan de siffrorna och hobbylitteraturens är i sig upplysande.

Störst benspann har jättekrabbspindeln Heteropoda maxima från Laos, med 25 till 30 cm enligt originalbeskrivningen från 2001. Det är också den art som Guinness noterar för störst benspann bland spindeldjur. De två rekorden gäller olika arter och det ska hållas isär.

Var den lever

Tyngdpunkten ligger i Guianasköldens regnskogar. Exakt vilka länder som ska räknas in skiljer sig mellan källorna, vilket är ovanligt för en så känd art. World Spider Catalog anger Venezuela, Brasilien och Guyana. Den referentgranskade artikel som 2018 rapporterade det första brasilianska fyndet av T. apophysis anger i stället Brasilien, Surinam och Franska Guyana för blondi.

Museifynden i GBIF ger en tredje bild. Av 382 registrerade fynd kommer 278 från Franska Guyana och 74 från Brasilien, med enstaka från Surinam, Guyana, Venezuela och Peru. Fyndens fördelning speglar dock också var arachnologer har samlat, inte bara var arten finns.

Om bohålan går meningarna isär på samma sätt. Flera populärkällor skriver att arten gräver djupa silkesklädda gångar. Den källa som är bäst underbyggd, med hänvisning till arachnologen Rick West, säger tvärtom att den nyttjar befintliga håligheter under stenar och fallna stammar samt övergivna gnagar- och ödlehålor, ovanför översvämningszonen och under 1 000 meters höjd. Någon vetenskaplig beskrivning av bohålans utseende har vi inte hittat.

Vad den äter

Den bäst belagda födan är jättedaggmaskar. En genomgång i Journal of Arachnology 2017 av 44 dokumenterade fall där spindlar tagit daggmaskar redovisar rapporter från Franska Guyana om att T. blondi fångar maskar på 0,6 till 1 meter. Theraphosidae och Ctenidae dominerar materialet från tropikerna.

Entomologen Piotr Naskrecki, som studerat arten i fält, beskriver den som en marklevande nattjägare som huvudsakligen lever på daggmaskar. Han tillägger att den absolut är kapabel att döda små fåglar men sällan får tillfälle, eftersom den rör sig på skogsbotten när fåglarna sover.

Det finns en publicerad observation av fågelpredation, från östra brasilianska Amazonas 2016. Den beskrivs i artikeln som opportunistisk, vilket i ornitologisk litteratur ofta betyder att bytet satt fast i ett nät. Vi har inte kunnat avgöra om så var fallet här. Övriga bytesuppgifter som cirkulerar – grodor, ödlor, ormar, gnagare – går inte att spåra till någon primärkälla.

Brännhår och väsande

Brännhåren delas in i sex typer. Theraphosa har enligt Bertani och Guadanuccis genomgång från 2013 bara typ III, den längsta typen, 0,3 till 1,8 mm och koncentrerad till bakkroppens mellersta och bakre del. Typ III beskrivs som särskilt riktad mot ryggradsdjur och mer irriterande än typ I.

Två särdrag är värda att känna till. En genomgång av 144 nyvärldstaxa i PLOS ONE 2019 fann att T. blondi har två skilda längdklasser av typ III samtidigt, i alla utvecklingsstadier. Honan väver också in mycket små typ III-hår, omkring 0,1 mm, i äggkokongen.

Samma PLOS ONE-arbete reviderade typologin och anger typ III som 0,07 till 1,25 mm, ett annat spann än 2013 års artikel. Båda siffrorna är korrekt återgivna ur sina respektive källor.

Väsandet

Ljudet uppstår på ett sätt som var odökumenterat innan Marshall, Thomas och Uetz beskrev det i Journal of Zoology 1995. De kallade det setal entanglement: hakar i spetsen på håren på en benyta trasslar in sig i och slits loss från, långa fjäderlika utskott på håren på den motstående ytan. Ljudproducerande ytor är femur på pedipalperna samt första och andra benparet. Slutsatsen bekräftades experimentellt genom att de fjäderlika håren avlägsnades.

Uppgiften att väsandet hörs på fyra och en halv meter kommer från Smithsonian National Zoo. Ingen mätning av ljudnivå eller frekvens har publicerats, så siffran bör läsas som en uppskattning.

Livslängd och förökning

Här saknas vetenskapligt underlag helt. Smithsonian National Zoo anger att honor kan bli upp till 20 år i naturen och 10 till 15 år i fångenskap, med hanar på 3 till 6 år och könsmognad vid 2 till 3 år. Andra sekundärkällor skriver 15 till 25 år. Ingen av uppgifterna går att spåra till en studie.

Kullstorleken anges till 50 till 200 ägg. Ett dokumenterat fall ger konkreta siffror: en uppfödning i Nordamerika 2006 och 2007 gav en kokong med 73 svarta ägg, varav 70 fertila, med en vikt på 28 gram och en diameter kring 10 cm. Ungefär 60 ungar överlevde till andra nymfstadiet.

I terrarium

Arten räknas genomgående som en art för erfarna, inte för nybörjare. Skälen som anges är kraftiga brännhår, defensivt beteende och att ett stort tungt djur tar allvarlig skada av att falla. T. blondi beskrivs också som klart svårare än T. stirmi, med en svårbalanserad avvägning mellan fukt och ventilation.

Rekommendationerna spretar rejält och det ska sägas rakt ut i stället för att döljas bakom en enda siffra.

De vanligaste misstagen som nämns är otillräcklig ventilation i kombination med hög fukt, vilket ger mögel samt för blött substrat och för stor fallhöjd i terrariet. Den dokumenterade uppfödningen som nämns ovan skedde vid 18 grader vintertid och 29 till 35 grader på våren, långt utanför båda skötselråden. Den lyckades ändå. Ingen kontrollerad studie av hållning finns.

Bett och brännhår för människa

Vi har inte hittat något publicerat medicinskt fall av bett från Theraphosa. Det närmaste underlaget är Hauke och Herzigs genomgång av 363 fågelspindelbett från 2021. Där förekom muskelkramper i 20,1 procent av fallen totalt, men bara i 3,5 procent av de sydamerikanska. Två tredjedelar av alla kramper orsakades av asiatiska Poecilotheria och afrikanska Pterinochilus.

I en separat genomgång av 354 självrapporterade olyckor med terrariedjur var 60,7 procent enbart lokala och 1,1 procent allvarliga. Nyvärldsarter gav genomgående lokala effekter. Författarna konstaterar i ett tredje arbete att tio spindelsläkten är potentiellt farliga för människa, motsvarande under en halv procent av alla arter och Theraphosa är inte ett av dem.

Regler: Theraphosa är inte CITES-listad

Samtliga CITES-listade spindlar är fågelspindlar och samtliga står i bilaga II. Genomgången i Biodiversity Data Journal 2019 bedömde 21 taxonomiskt giltiga arter, genomgående Brachypelma, Tliltocatl, två Aphonopelma och några Sericopelma. Theraphosa nämns inte. Något CITES-tillstånd krävs därför inte för arten.

Det betyder inte att insamling är fri. Ursprungsländernas egen lagstiftning kan förbjuda både insamling och export och det har vi inte kunnat kontrollera. Jordbruksverket anger att ryggradslösa djur får föras in fritt från EU- och EFTA-länder om de reser med dig och inte ska säljas i Sverige, medan införsel från tredjeland kräver föranmälan till gränskontrollveterinären senast dagen före. Svenska föreskrifter om hållande av sällskapsdjur omfattar bara ryggradsdjur, så några detaljkrav på terrariestorlek för spindlar finns inte.

Jämför med mexikansk rödknäad fågelspindel, som var den första spindeln någonsin på CITES och där reglerna ser helt annorlunda ut.

Vanliga frågor

Är goliatfågelspindeln världens största spindel?

Den är sannolikt den tyngsta. Störst benspann har jättekrabbspindeln Heteropoda maxima från Laos med 25 till 30 cm, mot goliatfågelspindelns noterade 28 cm. Vilken som är ”störst” beror på vad man mäter och det ska skrivas ut i stället för att väljas bort.

Äter den verkligen fåglar?

Sällan. Den bäst dokumenterade födan är jättedaggmaskar på upp till en meter. En enda observation av fågelpredation finns publicerad, från brasilianska Amazonas 2016 och omständigheterna kring den är oklara. Namnet kommer från en gravyr från 1705 som föreställer en annan art.

Hur mycket väger den?

Det tyngsta exemplar som vägts och rapporterats till Guinness vägde 170 gram. Siffran 175 gram som återkommer överallt är en allmän maxuppgift, inte ett vägt djur. Någon referentgranskad publikation med uppmätt maxvikt finns inte.

Är bettet farligt?

Inget publicerat medicinskt fall av bett från Theraphosa har vi hittat. Sydamerikanska fågelspindlar ger enligt genomgången av 363 bett nästan bara lokala besvär. Brännhåren är den större risken, särskilt om de hamnar i ögat.

Varför väser den?

Det är en försvarssignal riktad mot ryggradsdjur. Ljudet uppstår när hår på benens och pedipalpernas femur trasslar in sig i varandra och slits loss, en mekanism som beskrevs först 1995 och då var helt okänd.

Behöver jag CITES-tillstånd för att ha en?

Nej. Theraphosa finns inte på CITES bilagor. Däremot är hela släktet Brachypelma listat, så för en rödknäad fågelspindel gäller andra regler.

Källor

Kontrollerade 19 augusti 2026.

• World Spider Catalog, släktet Theraphosa och arten T. blondi. https://wsc.nmbe.ch/genus/3433/Theraphosa
• Bertani, R. (2023). Taxonomic revision of Lasiodora. Zootaxa 5390(1):1–116. https://zenodo.org/records/10434578
• Almeida, Salvatierra & Morais (2018). First record of Theraphosa apophysis in Brazil. Check List 14(4):647–650. https://checklist.pensoft.net/articles.php?id=26087
• Mammola, Michalik, Hebets & Isaia (2017). Record breaking achievements by spiders. PeerJ 5:e3972. https://peerj.com/articles/3972/
• Guinness World Records, largest spider och largest spider species. https://www.guinnessworldrecords.com/world-records/largest-spider
• Jäger, P. (2001). Heteropoda maxima, originalbeskrivning. Zoosystema 23(3):461–465. https://sciencepress.mnhn.fr/sites/default/files/articles/pdf/z2001n3a5.pdf
• Nyffeler, Lapinski, Snyder & Birkhofer (2017). Spiders feeding on earthworms revisited. Journal of Arachnology 45(2):242–247.
• de Carvalho, Norris & Michalski (2016). Opportunistic predation of a Common Scale-backed Antbird by Theraphosa blondi. Studies on Neotropical Fauna and Environment 51(3):239–241.
• Bertani & Guadanucci (2013). Morphology, evolution and usage of urticating setae by tarantulas. Zoologia 30(4):403–418. https://www.scielo.br/j/zool/a/RvWPmmMFfcT6dBPGWCgzPym/?lang=en
• Kaderka, Bulantová, Heneberg & Řezáč (2019). Urticating setae of tarantulas. PLOS ONE 14(11):e0224384. https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0224384
• Marshall, Thomas & Uetz (1995). Setal entanglement: an undescribed method of stridulation. Journal of Zoology 235(4):587–595.
• Hauke & Herzig (2021). Muscle spasms following theraphosid spider bites. Toxicon 195:74–77. https://www.preprints.org/manuscript/202012.0145/v2
• Hauke & Herzig (2017). Dangerous arachnids – fake news or reality? Toxicon 138:173–183.
• Fukushima m.fl. (2019). Species conservation profiles of tarantula spiders listed on CITES. Biodiversity Data Journal 7:e39342. https://bdj.pensoft.net/article/39342/
• Smithsonian National Zoo, Goliath bird-eating tarantula. https://nationalzoo.si.edu/animals/goliath-bird-eating-tarantula
• Naturhistoriska museet i London om Maria Sibylla Merian. https://www.nhm.ac.uk/discover/maria-sibylla-merian-metamorphosis-art-and-science.html
• GBIF, fynddata för Theraphosa blondi. https://www.gbif.org/species/5170451
• Jordbruksverket, ovanliga sällskapsdjur. https://jordbruksverket.se/djur/hundar-katter-och-smadjur/ovanliga-sallskapsdjur